katten

Där gick vi. Den minsta först, med papperstuss i näsan och torkat näsblod på jackan. Två alvedon i kroppen för hon hade legat med feber hela lovet. Men en begravning är en begravning och då äter man alvedon och drar mössan djupt över öronen. Den halte gick därefter, det vill säga jag. Mina kryckor sjönk djupt ner i mossan så det kändes någotsånär stadigt även fast plaststövelns undersida gled över fuktiga stenhällar och våta rötter. Ett stelt robotben som gjorde utflykten till lika mycket äventyr som utmaning.

Efter gick den äldre med kattkorgen. I den låg den döda katten och det var för hennes skull vi letade oss längre inåt skogen. Bort från grannar och barn som vill bygga kojor med vårens ankomst. Bort från hundar och tanter på promenader. In mot granarnas och rådjurens rike, för katten älskade skogen när hon levde och i skogen skulle hon också få vila.

Sista gick han, den längste. Med spaden över axeln och påsen med rökelse och myrra och tändare och rosenblad som jag packat ner inför färden, för en begravning är en begravning och en sådan skall rås om.

‘Detta hade varit en grym filmscen’, sa jag och vi skrattade alla lite försynt trots att vi egentligen tyckte det hela var ganska sorgligt. Och sen nådde vi fram till fornlämningen och till de tre granarna som stod som i en liten trio ett stenkast därifrån och som liksom berättade för oss att de skulle bli en vacker viloplats för katten. Så han började gräva och jag började sjunga och den minsta började samla in kottar och den äldre klappade den kalla kattkroppen med tårar i ögonen. Tackade för de 18 år de spenderat tillsammans, önskade henne all kärlek på den plats hon nu är på.

När katten lades ner i hålet var inget öga torrt och myrran tändes och rökelsen tändes och jag sjöng mjukare och mer vördnadsfullt och alla rosenblad ströddes över den bepälsade kroppen innan handskopa för handskopa med jord sakta begravde kroppen. ‘Från jord har du kommit och till jord skall du åter gå’, sjöng jag där jag satt med rumpan på den blöta mossan för man blir trött av att hänga på kryckor, och jag visste att detta skulle kunna ge mig urinvägsinfektion men vissa stunder kräver sina offer och robotbenet behövde vila så vad ska man göra?

Minnen började delas oss emellan. ‘Jag minns när hon fick små kattbebisar i din säng’ och ‘jag minns när hon bajsade i grannens sandlåda’ och ‘hon sov alltid bredvid mitt huvud’ och ‘hon mådde som bäst när vi bodde i skogen’. Den minstas näsa började blöda igen så ännu en papperstuss fick stoppas upp i näsan när hon tryckte ner korset vi snickrat ihop alldeles bara för tjugo minuter sen. Sen blev vi tysta en stund. Och sen började vi vandra hemåt igen. Hoppade och haltade tillbaka över stockar och stenar, rotade fram stensöta som vi tuggade på och tackade för fin andaksstund.

Den minsta och den äldsta for sen hem till sig och mannen for till repa och kvar var bara jag. Och när jag satte mig ner på förfallen på golvet med robotbenet utsträckt framför mig och kryckor slängda bredvid, så kom alla tårar. Kanske inte sådär alltför mycket för kattens skull för visst hade den varit med min syster i 18 år och därför också med mig, men mina tårar handlade mest om bräcklighet. Från en stund till en annan är en katt död. Från en stund till en annan öppnar man dörren och ser sin syster med en kattlåda i hand med död katt i. Från en stund till en annan blir promenaden upp till fornlämningsplatsen en avskedspromenad. Från en stund till en annan tar den promenaden all must ur min kropp. Från en stund till en annan kan så mycket förändras, om inte allt.

En lärdom om förgängligheten. Som nog egentligen är bra och nyttig och vis och allt det där som man säger till andra men som man inte själv vill höra för det låter som floskler fast det är sanningen. Katten är död och hälsenan är av och så var det inte för en alldeles liten stund sedan men så är det nu. Och livet svänger och livet tar slut och tårar varvas med näsblod och feber med friskhet och kattkel med saknad och styrka med skörhet.

Men kattkroppen kommer bli till jord och till näring för granar och kottar och myror och baggar, liksom robotben blir till insikter och ödmjukhet och mjukhet och vördnad och helighet. Livets alkemiska förgängliga transformation.