I kill patti smith

Patti Smith sitter på verandan. I ena handen håller hon en charmigt ful egenrullad cigarett, utan filter. Andra handens fingrar slingar sig runt ett champagneglas. Hon plirar med berusad blick över eldens och sommarnattens skuggor som dansar i människornas ansikten där de står i små klungor och skrattar, pratar, vaggar vagt till countryrocken som spelas inne i ladan. Neil Youngs Heart of Gold övergår till Hurricane och Bob Dylan påbörjar sin berättelse om den svarta boxarens öde. Patti Smith är centrum av sitt eget universum och som bunden av stunden är hon inte medveten om att hon imorgon kommer att dö.

I give in to all my pleasures.

Allt började klockan 16.26 när alkemisten hällde upp champagne i hennes glas med lingonsaft som blandades ut till ett bubbligt ljusrosa elixir. Kalas på en filt på en gräsmatta i en trädgård under en klarblå himmel och en skinande sol. Den rosa dressen från Mexiko som inga ögon kunde undgå att falla på smet sofistikerat åt över rumpa och svank, kupade sig över fria bröst som gungade i perfektion under sidentygets fjäderlätta tyngd. Technopuls i blodet men från högtalarna raspade ljudet av Povel Ramel. Han som vände vinylplattor fiskade upp en jazzcigg ur fickan, så gömd bakom travar av LP-singlar med musikaliska rariteter ur det svenska kulturarvet frigjorde hon sig ur ridån och klev in på scen. Patti Smith.

*applåd*

Hon går in med karakteristiskt självklara steg för hon är en karakteristiskt självklar karaktär. Älskar med scenens rampljus som förpassar allt förutom hennes prunkande person in till scenkantens avvaktande skugga. Patti Smith är punk. Patti Smith är obunden. Patti Smith är lila psykedelisk poesi, komponerad i rökfyllda rum under ett New Yorkianskt sjuttiotal där kreativitetens flöde är viktigare än någon annan morgondag.

*applåd*

Klockan 18.05 står hon på gatan och de 266 svartglänsande hästkrafterna bromsar in framför henne. Han öppnar dörren och hon kliver in. Techno i bilen som kränger genom slingrande skogsvägar mot nästa kalas. Han har glömt korven och osten hemma men Patti Smith är berusad av porlande känslor, solsken, tetrahydrocannabino och snus, att de kommer tomhänta till grillningen bekommer henne inte, allt hon känner är de elektriska vibrationerna i varje cell. De mousserar i hela hennes varande, gör hennes aura enorm. Som en supernova låter hon glaset fyllas av cava, varvar general under läppen med charmigt fulrullade john silver tills kväll bli natt och de hör bas dunsa över ängarna. Signalen är sänd att spelningen har börjat och alla rör sig mot festen som blir hennes tredje och nattens slutstation.

Hon och jokern sitter på en bänk i mörkret. Bandet som spelar faller henne inte i smaken för hon längtar efter bpm och bas men de ger en dansk-norsk folkmusiksleverans som förtrollar publiken in till sådan trans att de rytmiskt stampar i takt till deras akt. De hade smugit ut, röker istället under stjärnorna och hennes liv är en extas som sänder pulsvågor ut i universum, ett vibrato av toner som tecknar poesi över himlakupolen, en livshistoria som får mjöd att skumma över skålande glas och skäggiga hakor när den berättas i dödsrikets festsal och får stupade själar att kikna av skratt. Nu är vi ledda till döden ja, och akten där jag dödar Patti Smith.

She is still on stage, unaware.

Allt lyder under universums fysiska lagar såsom gravitationens ofrånkomliga regel att det som stiger till slut faller åter mot jordens mylla. För att ta ett exempel. Ett annat exempel är lagen om orsak och verkan.

Regissören rycker till, måste ha slumrat till i stolen, manuset har glidit ur händerna, utspridda papper på golvet. Fan. Vad hände? Jag somnade. Vilken akt spelas nu? Raffsar ihop alla papper från golvet. Inser att teatern dånar av psykedelisk trans, loopar en slinga på repeat. Ett hack i skivan och melodin börjar om igen för att börja om igen och sedan om igen igen. På scen dansar Patti Smith. Hon rör sig hänförande skickligt, det är som att hon inte hör den upprepande melodislingan som river i öronen, vrider och bänder sig förtrollande i innovativa rörelsemönster. Strålkastarnas sken reflekteras i publikens ansikten som alla riktar sin uppmärksamhet mot aktens skådespel. Allas blickar förutom en. Den tittar rakt på regissören. I see the glitch.

Först panik sedan tystnad.

I see it to.

Regissör och Patti Smith möts efter att ridån fallit ner och alla gått hem. Öga mot öga står de framför varandra nedanför scen, den är mörk och nedsläckt, det är bara de två kvar i universums centrum. I love you so much. Regissören river manus. Smular sönder till stjärnstoff som signar ner över scengolvet, virvlar ut genom neuroner och atomer. Blodet rusar i ådrorna, rör sig upp mot hjärtat och fyller det tomrum hon lämnat innan hon ens hunnit stänga dörren bakom sig. Och så där går den igen, dörren. Patti Smith har lämnat berättelsen. Tomrum. Hjärtat pumpar snabbare, pulserar ut nytt syrerikt blod som för varje hjärtslag fyller på med vetskapen om att nya arketyper förbereder sig bakom ridån. Redo att inta scen för att explodera likt supernovor på utsålda premiärer i nyskrivna manus.

*ridå*