filmerska, berätterska och storyteller
Jag har svårt för titlar av den anledningen att titlar är kodade med kulturella och personliga föreställningar som placerar mig i fack jag inte vill vara i. Så jag kallar mig för Berätterska.
Berätterska rymmer mig som regissör och filmare, mig som akademiker och forskare, som författare, föreläsare och som poet. Men Berätterskan är även mystikern som hela livet nystat i mystikens dolda kunskaper, som reser till andra världar och som delar vidare de samlade kunskaperna. Jag brukar beskriva det som att jag står i ett observatorium och öppnar så många luckor jag kan för att få den bredaste och klaraste bilden av universum som jag förmår.
Vi tar det från början
Som liten flicka trodde jag på Gud. Varje söndag gick jag till den katolska kyrkan med farmor Lydia och i min hemlighet drömde jag om att bli präst. När jag sedan växte upp blev jag istället arg. Arg på den manipulerade berättelsen om vad Gud är som presenterats för mig men än mer arg på hur samma Gud använts som vapen och anförare för att slita sönder människors hjärtan, jordens marker och kvinnors vaginor. Jag lämnade kyrkan och började träna karate. Tog svart bälte och vann fem svenska mästerskap innan jag flyttade till Dublin och färgade mitt hår svart som korpen.
Jag reste som sådan över kontinenter, rökte rullcigg och drack cortados på uteserveringar. Ständigt i sökan efter svar på frågor jag aldrig formulerat. Under mina vändor hemma i Sverige studerade jag på universitet. Jag tog en kandidatexamen i genusvetenskap och religionshistoria samtidigt som jag läkte nedärvda trauman som fortplantat sig genom generationer av stolta men förtrycka polacker in till min egen känslokropp. Jag rakade av mitt långa lockiga hår, tatuerade in tre årsringar på min arm och bytte namn från Betty till Ella.
Jag brukar se det som olika akter i mitt livs skådespel. Bettys dekor är neon och ultraviolett där hon står i sin ateljé på söder och forskar i abstraktioner över målardukar som aldrig är mindre än två kvadratmeter. Driven av ivern att porträttera det ogripbara skapas kollektioner och ordrika diktverk i sökan att artikulera det som ännu låg dolt i dunkel. Hennes värld är ett observatorium och hon öppnar så många luckor som hon förmår för att få en så bred blick som möjligt av universum.
Betty kör en gammal folka från 1979. Den var mossgrön när den köptes av en gotländsk bonde på Fårö men kördes påsken året därpå upp på torget i Ystad för att målas live under konstrundan på Österlen. Pappa Mireks gamla stereo hade kånkats ut och kopplats in till en av torgets elstolpar så att hög techno kunde ackompanjera showen. Mirek själv stannade inte längre än nödvändigt, smet iväg så snart han roddat med kablar och kaffetermos, för detta var ett högst genant spektakel som han ansåg skämde ut både honom själv och hans dotter.
Tre dagar senare var konstrundan avslutad och det fanns inte en mossgrön centimeter kvar på folkan som backade in på uppfarten till det gamla familjehemmet. Det var ett psykedeliskt konstverk. Och på högra bildörren hade KEDZIORA sprayats med feta knallröda bokstäver. Pappa Mirek inspekterade grymtandes förstörelsen med ciggen hängandes i mungipan, men i hans ögon glimrade rebellglöden. Bilen var ett uppror och även fast de feta knallröda bokstäverna stavade till vårt polska efternamn så var det FUCK YOU de skrek. Fuck you Stalin, fuck you kommunismen, fuck you staten, fuck you härskaren, fuck you piskan och fuck you skammen. Fuck you regler och pekpinnar och gråhet och feghet och jantelag och rättspatos och fogande och anpassande och fuck you fjättrande kedja. Jag är en fucking Kedziora vars polska blodådror pulserar av slavisk urkraft som är sprungen ur Tatrabergens orubbliga styrka och rotad i Białowieżaskogens urgamla rötter vilka sträcker sig tusen år tillbaka och ner i markens minnen.
SPÅRVAGN 63 TILL BREZNOW
Filmen är ett porträtt om en mor och två döttrar och om hur familjeådran rinner genom dem alla.
SPÅRVAGN 63 TILL BREZNOW